Riksarkivet/swedish_fraktur · Datasets at Hugging Face

image imagewidth (px) 9 3.66k	text stringlengths 0 256
	med perſoner, ſom lida och typhus petechialis. Wid be=
	röringen af alla pſeudokolera=patienter erfor jag icke rin=
	"gaſte tecken till en dylik känsla m. m."""
	Wi bafwa anfört deßa wittnesbörd af utmärkta för=
	fattare öfwer kolerafarſoten, emedan wi finna, att Swen=
	ſka Läkareſällſkapet ännu icke welat öppet uttala ſin me=
	ning rörande kolerans ſmittſamhet och nödwändigheten af
	cernering ſom en följd deraf. Denna menings uttalande
	är dock af ſtor wigt på en tid ſom denna, då det möjligen
	wid ſnart inſtundande riksdag blir fråga om förändrande
	af nu gällande karantäns= och ſperrningslagar. Wid ett
	ſådant tillfälle kunna naturligtwis Läkareſällſkapets åſigter
	öfwer deßa ämnen icke wara utan något inflytande på be=
	ſlutet, ſom fattas. (Slut n. g.)
	Hwarjehanda.
	Under belägringen af Mahon på ön Minorka
	år 1756 war godt köp på win; ſoldaterne beruſade
	ſig: tjenſten led och de ſträngaſte ſtraff gjorde föga
	werkan. Slutligen förordnade högſte befälhafwaren
	hertigen af Richelieu, att den ſom öfwerlaſtade ſig,
	ej ſkulle få den äran att deltaga i ſtormning. Der=
	efter ſåg man ingen drucken i lägret.
	— Wid Marengo hade ett dragon=regemente
	lidit mycket och wid en mönſtring efter drabbnin=
	gen lofwade Bonaparte de tappre att de ſkulle få
	"goda qwarter. ""Nej“ ropade ſoldaterne, ""må man"
	i morgon förunna oß den hedern att göra förſta
	"anfallet!"""
	— När Fransmännen den 13 Okt. 1793 ha=
	de förlorat Weißenburger=linierne öch briſt oå fält=
	herrar yppades, uppmanade konvents=ledamöterna
	St. Juſt och Lebas hwarje ſoldat ſom kände ſig
	Eleonora, Ludvigs af Condé trog=
	na gemål.
	Wid den tid då Frankrike ſönderſlets af många ſär=
	ſkildta partier, och regerades af Franz den 2:dre (1559—60)
	en monark ſom war i hög grad ſwag och utan grundſat=
	ſer ſamt lät helt och hållet ſtyra ſig genom hertigen af
	Guiſe, — lefde den bekante Ludvig den 1:ſte, prins af Con=
	dé, jemte ſin gemål, den älſkwärda Eleonora de Roy.
	Denna prinſeßa war, i anſeende till ſin ſkönhet, ſitt
	förſtånd och ſin kärlek till ſin gemål, lika mycket berömd
	ſom han war det för ſitt mod och ſin tapperhet, få men=
	niſkor funnos, ſom kunde liknas med honom i ſinnelag,
	ſjälsſtyrka, krigserfarenhet, wälgörenhet och wältalighet.
	Deßa ſtora egenſkaper gjorde honom batad af hertig Guiſe,
	ſom lät äregirigheten förleda ſig till de oförſwarligaſte
	åtgärder. Han fruktade att han i prins Ludvig hade en
	mäktig medtäflare, och derför anwände han alla utwägar
	att förleda honom hos konungen och att hos majeſtätet
	wäcka någon mißtanka, ſom ſkulle Condés parti låtit för=
	märka den drottsliga afſigten, att wilja ſätta honom på
	thronen. Detta uppretade Franz till den grad, att han
	beſlöt på hwad ſätt ſom helſt befria ſig från en ſlägting,
	ſom efter konungens tanka, eljeſt ſkulle ſtörta honom ſjelf.
	För att ernå ſitt ſyftemål, ſkickade han en kurir till
	prins Ludvigs egendomar med inbjudning till honom, att
	möta inför pärerne i Orleans. Ludvig gjorde ſig ſtrax re=
	do, att efterkomma inbjudningen. Men Eleonora, ſom ha=
	de en aning om det öde hwilket wäntade honom wid hof=
	wet, uppſökte alla möjliga ſkäl, för att afſtyrka honom från
	denna reſa. Dock, Ludvig hade gifwit ſitt hedersord att
	han ſkulle komma och hans heſlut war alltſå oföränder=
	ligt; endaſt med mycken möda lyckades det hans omſorgs=
	fulla maka, att förmå honom till det medgifwande, att
	hon och deras enda barn måtte åtfölja honom till Orleans.
	Den illſluge hertigen af Guiſe hade emedlertid wun=
	nit konungen för den plan, ſom bertigen hade uppgjort
	till prins Ludvigs ofärd; ſer mördare woro legde, ſom på
	ett af bertigen gifwet tecken ſkulle öfwerfalla och dräpa
	prinſen. Wid hans ankomſt till nationalförſamlingen, ä=
	ſkade Franz, innan de offentliga förhandlingarne började,
	att tala med honom i ſamlingsrummet, hwareſt kungen be=
	ſkyllde honom att han ſtiftade oroliga partier inom natio=
	nen och lifwade proteſtanterne till fortſättande af deras
	upproriſka rörelſer.
	Prinſen rättfärdigade ſig med den wärma, ſom an=
	ſtår en man af ära och kraft, då Guiſe i detſamma gaf
	tecknet och de ſer mördarne inträngde i ſalen. Monarken
	och hans äregirige miniſter begåfwo ſig då haſtigt bort
	och twiflade icke, det de efter några minuters förlopp ſkul=
	le få weta, att prinſen wore utur werlden och alltſå ej
	längre kunde wara dem farlig. De hade likwäl mißräk=
	nat ſig; den tappre Ludvig ſatte genaſt ett par af angri=
	parne ur ſtånd att ſkada honom, drog ſig ſedan till ett
	hörn af rummet och förſwarade ſig med owanlig kraft och
	ſkicklighet, till deß några adelsmän, ſom hade hört bull=
	ret, lyckligtwis kommo honom till hjelp och räddade ho=
	nom.
	J det förbör ſom häröfwer anſtälldes, förklarade den
	ränkfulle Guiſe högtidligen och med verhörd fräckhet, att
	prinſen förſt hade dragit ſwärdet mot ſin konung, och att
	detta hade warit orſak till anfallet på prinſen. Den ka=
	ſatte gerna tro till denna förſäkran; hwarefter Ludvig, än=
	ſkönt han proteſterade deremot och åberopade ſig på ſin o=
	ſkuld, utan widare ranſakning fördes till ſträngt förwar på
	kaſtellet i Orleans, der ban nedkaſtades i ett fängelſe ſom
	war beſtämt för de gröfſta brottslingar.
	Det är omöjligt att beſkrifwa Eleonoras känslor, när
	hon fick underrättelſe härom; betagen af den häftigaſte ſorg,

med perſoner, ſom lida och typhus petechialis. Wid be=

röringen af alla pſeudokolera=patienter erfor jag icke rin=

"gaſte tecken till en dylik känsla m. m."""

Wi bafwa anfört deßa wittnesbörd af utmärkta för=

fattare öfwer kolerafarſoten, emedan wi finna, att Swen=

ſka Läkareſällſkapet ännu icke welat öppet uttala ſin me=

ning rörande kolerans ſmittſamhet och nödwändigheten af

cernering ſom en följd deraf. Denna menings uttalande

är dock af ſtor wigt på en tid ſom denna, då det möjligen

wid ſnart inſtundande riksdag blir fråga om förändrande

af nu gällande karantäns= och ſperrningslagar. Wid ett

ſådant tillfälle kunna naturligtwis Läkareſällſkapets åſigter

öfwer deßa ämnen icke wara utan något inflytande på be=

ſlutet, ſom fattas. (Slut n. g.)

Hwarjehanda.

Under belägringen af Mahon på ön Minorka

år 1756 war godt köp på win; ſoldaterne beruſade

ſig: tjenſten led och de ſträngaſte ſtraff gjorde föga

werkan. Slutligen förordnade högſte befälhafwaren

hertigen af Richelieu, att den ſom öfwerlaſtade ſig,

ej ſkulle få den äran att deltaga i ſtormning. Der=

efter ſåg man ingen drucken i lägret.

— Wid Marengo hade ett dragon=regemente

lidit mycket och wid en mönſtring efter drabbnin=

gen lofwade Bonaparte de tappre att de ſkulle få

"goda qwarter. ""Nej“ ropade ſoldaterne, ""må man"

i morgon förunna oß den hedern att göra förſta

"anfallet!"""

— När Fransmännen den 13 Okt. 1793 ha=

de förlorat Weißenburger=linierne öch briſt oå fält=

herrar yppades, uppmanade konvents=ledamöterna

St. Juſt och Lebas hwarje ſoldat ſom kände ſig

Eleonora, Ludvigs af Condé trog=

na gemål.

Wid den tid då Frankrike ſönderſlets af många ſär=

ſkildta partier, och regerades af Franz den 2:dre (1559—60)

en monark ſom war i hög grad ſwag och utan grundſat=

ſer ſamt lät helt och hållet ſtyra ſig genom hertigen af

Guiſe, — lefde den bekante Ludvig den 1:ſte, prins af Con=

dé, jemte ſin gemål, den älſkwärda Eleonora de Roy.

Denna prinſeßa war, i anſeende till ſin ſkönhet, ſitt

förſtånd och ſin kärlek till ſin gemål, lika mycket berömd

ſom han war det för ſitt mod och ſin tapperhet, få men=

niſkor funnos, ſom kunde liknas med honom i ſinnelag,

ſjälsſtyrka, krigserfarenhet, wälgörenhet och wältalighet.

Deßa ſtora egenſkaper gjorde honom batad af hertig Guiſe,

ſom lät äregirigheten förleda ſig till de oförſwarligaſte

åtgärder. Han fruktade att han i prins Ludvig hade en

mäktig medtäflare, och derför anwände han alla utwägar

att förleda honom hos konungen och att hos majeſtätet

wäcka någon mißtanka, ſom ſkulle Condés parti låtit för=

märka den drottsliga afſigten, att wilja ſätta honom på

thronen. Detta uppretade Franz till den grad, att han

beſlöt på hwad ſätt ſom helſt befria ſig från en ſlägting,

ſom efter konungens tanka, eljeſt ſkulle ſtörta honom ſjelf.

För att ernå ſitt ſyftemål, ſkickade han en kurir till

prins Ludvigs egendomar med inbjudning till honom, att

möta inför pärerne i Orleans. Ludvig gjorde ſig ſtrax re=

do, att efterkomma inbjudningen. Men Eleonora, ſom ha=

de en aning om det öde hwilket wäntade honom wid hof=

wet, uppſökte alla möjliga ſkäl, för att afſtyrka honom från

denna reſa. Dock, Ludvig hade gifwit ſitt hedersord att

han ſkulle komma och hans heſlut war alltſå oföränder=

ligt; endaſt med mycken möda lyckades det hans omſorgs=

fulla maka, att förmå honom till det medgifwande, att

hon och deras enda barn måtte åtfölja honom till Orleans.

Den illſluge hertigen af Guiſe hade emedlertid wun=

nit konungen för den plan, ſom bertigen hade uppgjort

till prins Ludvigs ofärd; ſer mördare woro legde, ſom på

ett af bertigen gifwet tecken ſkulle öfwerfalla och dräpa

prinſen. Wid hans ankomſt till nationalförſamlingen, ä=

ſkade Franz, innan de offentliga förhandlingarne började,

att tala med honom i ſamlingsrummet, hwareſt kungen be=

ſkyllde honom att han ſtiftade oroliga partier inom natio=

nen och lifwade proteſtanterne till fortſättande af deras

upproriſka rörelſer.

Prinſen rättfärdigade ſig med den wärma, ſom an=

ſtår en man af ära och kraft, då Guiſe i detſamma gaf

tecknet och de ſer mördarne inträngde i ſalen. Monarken

och hans äregirige miniſter begåfwo ſig då haſtigt bort

och twiflade icke, det de efter några minuters förlopp ſkul=

le få weta, att prinſen wore utur werlden och alltſå ej

längre kunde wara dem farlig. De hade likwäl mißräk=

nat ſig; den tappre Ludvig ſatte genaſt ett par af angri=

parne ur ſtånd att ſkada honom, drog ſig ſedan till ett

hörn af rummet och förſwarade ſig med owanlig kraft och

ſkicklighet, till deß några adelsmän, ſom hade hört bull=

ret, lyckligtwis kommo honom till hjelp och räddade ho=

nom.

J det förbör ſom häröfwer anſtälldes, förklarade den

ränkfulle Guiſe högtidligen och med verhörd fräckhet, att

prinſen förſt hade dragit ſwärdet mot ſin konung, och att

detta hade warit orſak till anfallet på prinſen. Den ka=

ſatte gerna tro till denna förſäkran; hwarefter Ludvig, än=

ſkönt han proteſterade deremot och åberopade ſig på ſin o=

ſkuld, utan widare ranſakning fördes till ſträngt förwar på

kaſtellet i Orleans, der ban nedkaſtades i ett fängelſe ſom

war beſtämt för de gröfſta brottslingar.

Det är omöjligt att beſkrifwa Eleonoras känslor, när

hon fick underrättelſe härom; betagen af den häftigaſte ſorg,